Förra veckans diskussion i riksdagen om maktskiftet i Kina

Förra tisdagen medverkade jag vid en träff med Riksdagens Kinanätverk och Riksdagens utrikespolitiska klubb om det stundande maktskiftet i Kina. Detta var några av ämnena som kom upp:

– Kommunistpartiet är en synnerligen hemlighetsfull organisation. Ingen utomstående vet exakt hur besluten fattas i toppen, men bland Kinabevakare tror de flesta att beslutsprocessen blir allt mer konsensusinriktad i ledarklicken i Politbyråns ständiga utskott.

– Det cirkulerar flera förklaringsmodeller till hur grupperingarna inom kommunistpartiet ser ut. Den kanske mest spridda företräds av Cheng Li från Brookings Institute som delar upp partiet i två huvudgrupperingar, en elitistfraktion som prioriterar hög tillväxt och en populistfraktion som prioriterar inkomstutjämning. De två fraktionerna konkurrerar om inflytande men är samtidigt beroende av varandra. Fraktionerna byggs i sin tur upp av relativt tydligt avgränsade grupperingar, såsom det så kallade Kronsprinspartiet (barn och barnbarn till tidigare generationers partipampar), Shanghaiklicken (Jiang Zemins protegéer) och Ungdomsförbundarna (som leds av Hu Jintao). Modellen med elitister och populister är troligen alltför förenklad för att kunna betraktas som en bra verklighetsbeskrivning, men är användbar för att belysa vissa av stridsfrågorna och de olika nätverken. Ett antal högt uppsatta ledare har emellertid starka kopplingar till flera grupperingar. Det troliga är att partiets inre liv är mycket mer flytande, men där det finns ett antal mer eller mindre tydliga maktnoder omkring starka opinionsledare, eller gudfäder. Gudfäderna står i ömsesidig beroendeställning till sina protegéer och anhängare, som i vissa frågor stödjer dem och i andra frågor företräder någon annan de har lojalitetsband till. En person som resonerar mer i termer av ett mer flytande inre liv och maktnoder är David Shambaugh, vid George Washingtonuniversitetet.

– Den stora knäckfrågan inför maktskiftet är om det nya ständiga utskottet får en majoritet av reformvilliga personer (som troligen har starkast band till Jiang Zemin) eller om det är mer försiktiga ledare som träder till (som troligen har starkast band till Hu Jintao). Det vore välbehövligt för Kina med en ny reformrunda, både för att kunna hålla ekonomin på rätt köl och i förhoppningen om att en dag se politiska reformer och ökad öppenhet i Kina.

Tack till Christian Holm för bilden ovan.

50 år sedan Kinas invasion av Indien

Det är i dagarna 50 år sedan Kina gick till överraskningsanfall mot Indien längs ländernas långa och otillgängliga gräns i Himalaya. Indiens försvar bröt snabbt ihop inför de överlägsna kinesiska styrkorna. Efter en månad förklarade Kina ensidigt att kriget nu var över och drog sig delvis tillbaka. Detta korta, blodiga och för Indien förödmjukande krig kastar fortfarande sin skugga över ländernas relationer och det pågår en kapprustning som det talas alldeles för tyst om, åtminstone i Sverige.

Detta sorgliga jubileum uppmärksammas av Henrik Sundbom i Frivärld Magasin, och förstås av The Economist.

Artikel om Mo Yan och Kinas idédebatt i Frivärld Magasin

Medverkar idag med en artikel i Frivärld Magasin. Mo Yans Nobelpris innebär åtminstone ett tillfälligt avbrott i Kinas Nobelpriskomplex. Pristagaren har visat att även Kina har förmågan att vinna Nobelpris, och att landet inte är föremål för en världsomspännande konspiration, vilket motbevisar två vanliga uppfattningar i Kina om att landet antingen är efterblivet eller mobbat.

Detta är en självförtroendeinjektion för Kina, som självfallet kommer att politiseras, men vars viktigaste funktion är att stärka de (goda) krafter i Kina som vill att landet ska engagera sig mer med omvärlden, och som vill öppna upp det inhemska innovationsklimatet.

Björkstén om mutor i Kina

Johan Björkstén ger sig in i debatten om mutor i Kina i dagens SvD. Jag instämmer i hans tes att det går utmärkt att verka i Kina utan att muta, men man får vara beredd på att hamna i situationer där man i så fall måste ta en obekväm position.

Kinas korruptionsproblem är mycket allvarliga. Det gäller i affärsvärlden, men i ännu högre grad i sammanhang där statlig makt är inblandad (vilket allt som oftast också rör affärer). Tiotusentals partipampar utnyttjar sin maktposition till att smörja kråset, vilket förstås har skadat allmänhetens förtroende, särskilt för regionala och lokala ledare. Det visar sig bland annat på landsbygden där småbönders odlingsmark beslagtas av lokala pampar som ofta dessutom försnillar den låga ersättningen, med stort raseri som följd. Korruptionen är ett av de största hoten mot partiets maktmonopol. Partiets disciplinsystem sätter dit många men risken att åka fast är ändå liten.

Medverkan i Försvarsradion

Idag medverkar jag i Försvarsradion, en podradiostation som drivs av riksdagsledamoten Göran Pettersson (m), i en diskussion om säkerhetspolitik i Östasien och Kinas militära upprustning.

Några av de frågor som kom upp var spänningarna i Sydkinesiska sjön, turerna omkring Senkaku/Diaoyuöarna, vad Kinas militära upprustning egentligen syftar till, hur inhemsk nationalism driver det kinesiska kommunistpartiet framför sig och vad maktskiftet i Kina kan få för säkerhetspolitiska konsekvenser.

Kinas mäktiga statsägda företag

Är Kina en kapitalistisk utopi? Möjligen en statskapitalistisk. Kinas ledare har gift ihop planekonomins stora statliga sektor med konkurrens från det privata företagandets värld, och den statliga andelen av näringslivet är mycket större än vad de allmänna fördomarna om Kina säger. Visst finns det privata företag – mycket talar för att det är de som faktiskt har varit motorn i landets enastående ekonomiska utveckling – men en stor del av Kinas ekonomiska aktivitet sker inom den statliga sektorn. Denna har dessutom växt sig starkare under de senaste årens stimulansprogram som kanaliseras just genom den statliga sektorn. Förutom att det är osunt att kommunistpartiet har så stor makt över samhället (exempelvis tillsätter partiets organisationsavdelning de statliga bolagens vd:ar) försvårar det för privata och mer innovativa företag som har svårt att få tag på kapital och som ofta drar ett kortare strå i den ojämna konkurrensen.

The Economist har i sitt senaste nummer en läsvärd ledarartikel och en fördjupningsartikel om Kinas statliga företag, och behovet av reformer om inte Kinas ekonomiska modell ska köra fast.

Kina växlar upp i Afghanistan

När västvärlden förbereder sitt militära uttåg ur Afghanistan växlar Kina istället upp sitt engagemang. Under det senaste decenniet har Kina annars hållit låg profil och vårdat försiktiga relationer med samtliga inblandade parter, inklusive talibanerna. Undantaget är den stora koppargruvan Aybak, men där arbetet går långsamt. Om detta och kopplingarna Kina-Pakistan-Afghanistan handlar en läsvärd debattartikel i Foreign Policy: China’s Afghan Moment.

Nytt nummer av China Leadership Monitor

China Leadership Monitor är ett kvartalsmagasin med fördjupningartiklar om hur Kina styrs och som diskuterar viktiga trender. Magasinet publiceras av Hoover Institution, ett forskningsinstitut/tankesmedja kopplat till Stanforduniversitetet. Bland ämnena som tas upp i det färska numret kan nämnas Kinas syn på Syrienkonflikten, relationen med Taiwan, och en genomgång av nya generaler och kommande karriärpolitiker.

Folkrepubliken Kinas nationaldag

Idag, den 1 oktober, är det Folkrepubliken Kinas nationaldag. Det var den 1 oktober 1949 som Mao Zedong utropade Folkrepubliken från Himmelska fridens torg i Peking, efter ett blodigt inbördeskrig.

För min del känns det mer naturligt att fira Republiken Kinas nationaldag den 10 oktober, som fortfarande firas på Taiwan. Den 10 oktober 1911 startade Wuchangupproret som ledde fram till Qingdynastins fall och republikens utropande i januari 1912. Trots att det tog många år innan republiken verkligen levde upp till sitt namn råder det idag demokrati på Taiwan. Vad mycket lidande världen hade sluppit om en fungerande demokrati kunnat etableras snabbare i hela Kina.