Förra tisdagen medverkade jag vid en träff med Riksdagens Kinanätverk och Riksdagens utrikespolitiska klubb om det stundande maktskiftet i Kina. Detta var några av ämnena som kom upp:

– Kommunistpartiet är en synnerligen hemlighetsfull organisation. Ingen utomstående vet exakt hur besluten fattas i toppen, men bland Kinabevakare tror de flesta att beslutsprocessen blir allt mer konsensusinriktad i ledarklicken i Politbyråns ständiga utskott.

– Det cirkulerar flera förklaringsmodeller till hur grupperingarna inom kommunistpartiet ser ut. Den kanske mest spridda företräds av Cheng Li från Brookings Institute som delar upp partiet i två huvudgrupperingar, en elitistfraktion som prioriterar hög tillväxt och en populistfraktion som prioriterar inkomstutjämning. De två fraktionerna konkurrerar om inflytande men är samtidigt beroende av varandra. Fraktionerna byggs i sin tur upp av relativt tydligt avgränsade grupperingar, såsom det så kallade Kronsprinspartiet (barn och barnbarn till tidigare generationers partipampar), Shanghaiklicken (Jiang Zemins protegéer) och Ungdomsförbundarna (som leds av Hu Jintao). Modellen med elitister och populister är troligen alltför förenklad för att kunna betraktas som en bra verklighetsbeskrivning, men är användbar för att belysa vissa av stridsfrågorna och de olika nätverken. Ett antal högt uppsatta ledare har emellertid starka kopplingar till flera grupperingar. Det troliga är att partiets inre liv är mycket mer flytande, men där det finns ett antal mer eller mindre tydliga maktnoder omkring starka opinionsledare, eller gudfäder. Gudfäderna står i ömsesidig beroendeställning till sina protegéer och anhängare, som i vissa frågor stödjer dem och i andra frågor företräder någon annan de har lojalitetsband till. En person som resonerar mer i termer av ett mer flytande inre liv och maktnoder är David Shambaugh, vid George Washingtonuniversitetet.

– Den stora knäckfrågan inför maktskiftet är om det nya ständiga utskottet får en majoritet av reformvilliga personer (som troligen har starkast band till Jiang Zemin) eller om det är mer försiktiga ledare som träder till (som troligen har starkast band till Hu Jintao). Det vore välbehövligt för Kina med en ny reformrunda, både för att kunna hålla ekonomin på rätt köl och i förhoppningen om att en dag se politiska reformer och ökad öppenhet i Kina.

Tack till Christian Holm för bilden ovan.