Nu finns den omarbetade upplagan av min bok “Kina som stormakt” ute i handeln. Den omarbetade upplagan skärskådar bland annat Kinas nya ledarskikt och diskuterar vad vi kan förvänta oss av Kina framöver.
Läs mer om boken på Adlibris eller läs pressmeddelandet från Frivärld, som ger ut boken.
I dagens utgåva av Frivärld Magasin summerar jag Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress: Makt som syns och inte syns. Artikeln tar upp ett och annat som inte diskuterats nämnvärt i svenska medier, däribland valet av Li Yuanchao som vicepresident, men också de politiska frågorna som lyftes vid kongressen och vad de kan få för konsekvenser.
The Economist diskuterar uppgifter från Folkrepubliken Kina om en planerad översyn och eventuell avveckling av ett av Kinas system för tvångsarbetsläger, det som kallas Laojiao, “omskolning genom arbete”.
Laojiao är ett helt godtyckligt system utanför juridiken som polisen använder sig av för att skicka obekväma människor till straffarbetsläger i upp till fyra år (vilket förstås kan förlängas), utan någon som helst rättslig prövning. Det finns ingen möjlighet att överklaga för den som skickas till ett arbetsläger, utan det är bara att streta på och acceptera sitt oblida öde i förhoppning om att en dag bli utsläppt.
Systemet används i första hand för prostituerade, småbovar och liknande som på detta sätt städas undan, men även för dissidenter, personer som reser till Peking för att klaga på korrupta ämbetsmän i hembyn, och anhängare av religiösa inriktningar som partiet ser som ett hot, exempelvis Falun Gong.
Enligt de officiella siffror som The Economist återger finns 160 000 människor inlåsta i 350 arbetsläger. Sannolikt är siffran väsentligt högre.
Om detta genomruttna system skulle avvecklas vore det inte en dag för tidigt.
Dagens nummer av The Economist har en bra artikel om korruptionen inom Kinas kommunistparti, och diskussionerna inom partiet att göra offentliga förmögenhetsredovisningar obligatoriska för ämbetsmän och deras familjer. Detta skulle eventuellt medföljas av en amnesti för tidigare försyndelser, så att systemet blev något av en omstart.
Förslaget är intressant och skulle möjligen kunna bidra till att minska korruptionstrycket. Samtidigt finns det många andra sätt att snilla undan andras pengar än att låta dem ägas av familjemedlemmar. Frågan är också om landets befolkning skulle svälja att de röda rövarbaronerna så enkelt slapp undan ansvaret för vad de har stulit tidigare.
Det finns troligen bara en åtgärd som skulle ha chansen att lösa problemet: att skapa oberoende institutioner med oberoende granskare och införa pressfrihet. Men detta är inte särskilt sannolikt eftersom det så direkt skulle fästa blickarna på partiets och de högsta ledarnas verksamhet i den grå ekonomin.
Det här är ett spännande ämne, som utvecklas något i den andra upplagan av Kina som stormakt som kommer ut någon gång efter årsskiftet (den första upplagan har nu sålt slut).
Medverkar idag i ett podradioinslag i Den politiska talradion om Kinas nya ledarklick.
I dagens nummer av Frivärld Magasin medverkar jag med en utrikeskrönika om Kinas nya ledare verkligen är så konserverande som det hävdas i svenska medier.
Kinas kommunistparti har nu tillkännagivit sin nya ledarklick, de sju ledamöterna i politbyråns ständiga utskott. Den officiella rapporteringen kan läsas på Xinhua, men mer objektiva kommentarer bör självklart sökas på annat håll, exempelvis på Wall Street Journal’s China Real Time Report. Det kan konstateras att South China Morning Post gav utmärkta förhandstips om laguppställningen.
I korthet innebär den nya ledarklickens sammansättning att Kinas förre ledare Jiang Zemin flyttar fram positionerna genom sina protegéer, som dominerar den nya partitoppen. Vi bör inte hoppas på för mycket i termer av politiska reformer med dessa herrar, men kanske ökar möjligheterna för nya ekonomiska reformer.
Det är värt att påminna om att Jiang Zemin kom till makten för att administrera avrättningen av demokratirörelsen 1989, men också att stora delar av den ökade ekonomiska friheten i Kina tillkom under hans tid vid makten.
Kina idag behöver såväl politiska som ekonomiska reformer, och det hade varit välgörande med en ledaruppsättning som gav hopp inom båda dessa viktiga områden. Samtidigt är kinesisk politik idag synnerligen pragmatisk och upplever partiet att något måste göras för att säkra den långsiktiga överlevnaden kanske även en mer hårdför falang kan öppna för förändring.
Sonen Edvin kunde inte motstå lockelsen från all utställd lärdom, och det värmde ett fadershjärta att se honom uppburen av så mycket kunskap.Medverkar med artikeln Grå eminenser och maktspel i Kinas ledarskifte, i den klassiska tidskriften, numera nätmagasinet, Svensk Tidskrift.
Lördagsnumret av The Economist innehöll flera artiklar som kan rekommenderas varmt till intresserade av Kinas politiska öde. Huvudledaren och en utförlig briefing handlar om behovet av politiska reformer och vad som förväntas av Xi Jinping efter det att han tar över Kinas högsta ledarpost om ett par veckor.
Dessutom finns det med en krönika (av signaturen för asiatiska frågor Banyan) som tar upp moderna yttringar av Kinas idéhistoriska arv, det som egentligen är huvudspåret i mina egna Kinastudier. Krönikan diskuterar den eventuella förekomsten av konfucianskt inspirerad meritokrati i den högsta ledningen, och hur utländska beundrare i olika omgångar blundat för den kinesiska diktaturens övergrepp. Här får 50- och 60-talens maoister sig en välförtjänt känga, men även Daniel Bell (nu aktiv kanadensisk professor vid det kinesiska elituniversitetet Tsinghua) som jag själv har irriterat mig omåttligt över eftersom han skriver helt kritiklöst om Kinas idéarv som ett önskvärt mål för världens utveckling.