I SvD-kolumnen Brist på information föder svarta svanar tar Ola Wong upp några viktiga och intressanta problem i den kinesiska ekonomin: hemlighetsmakeriet och de stora möjligheterna att utnyttja detta för mörka syften.
Dagens nummer av The Economist har en bra artikel om korruptionen inom Kinas kommunistparti, och diskussionerna inom partiet att göra offentliga förmögenhetsredovisningar obligatoriska för ämbetsmän och deras familjer. Detta skulle eventuellt medföljas av en amnesti för tidigare försyndelser, så att systemet blev något av en omstart.
Förslaget är intressant och skulle möjligen kunna bidra till att minska korruptionstrycket. Samtidigt finns det många andra sätt att snilla undan andras pengar än att låta dem ägas av familjemedlemmar. Frågan är också om landets befolkning skulle svälja att de röda rövarbaronerna så enkelt slapp undan ansvaret för vad de har stulit tidigare.
Det finns troligen bara en åtgärd som skulle ha chansen att lösa problemet: att skapa oberoende institutioner med oberoende granskare och införa pressfrihet. Men detta är inte särskilt sannolikt eftersom det så direkt skulle fästa blickarna på partiets och de högsta ledarnas verksamhet i den grå ekonomin.
Det här är ett spännande ämne, som utvecklas något i den andra upplagan av Kina som stormakt som kommer ut någon gång efter årsskiftet (den första upplagan har nu sålt slut).
The Economists Kinablogg har uppmärksammat en nyöversatt roman om korruptionsmekanismerna inom statsförvaltningen i Folkrepubliken Kina. Jag har inte läst den själv, men blev nyfiken.
Romanformen är ett kraftfullt medel att bedriva samhällskritik, men ibland blir det fel, vilket uppmärksammas i en läsvärd understreckare om uselheten i Sjöwall/Wahlöös kommunisminfluerade polisromaner.
I dagens nummer av Frivärld Magasin medverkar jag med en utrikeskrönika om Kinas nya ledare verkligen är så konserverande som det hävdas i svenska medier.
Johan Björkstén ger sig in i debatten om mutor i Kina i dagens SvD. Jag instämmer i hans tes att det går utmärkt att verka i Kina utan att muta, men man får vara beredd på att hamna i situationer där man i så fall måste ta en obekväm position.
Kinas korruptionsproblem är mycket allvarliga. Det gäller i affärsvärlden, men i ännu högre grad i sammanhang där statlig makt är inblandad (vilket allt som oftast också rör affärer). Tiotusentals partipampar utnyttjar sin maktposition till att smörja kråset, vilket förstås har skadat allmänhetens förtroende, särskilt för regionala och lokala ledare. Det visar sig bland annat på landsbygden där småbönders odlingsmark beslagtas av lokala pampar som ofta dessutom försnillar den låga ersättningen, med stort raseri som följd. Korruptionen är ett av de största hoten mot partiets maktmonopol. Partiets disciplinsystem sätter dit många men risken att åka fast är ändå liten.