Debattartikel om kinesiska som språkval på svd.se

Tillsammans med ett antal andra undertecknare har jag en debattartikel idag på svd.se: Kinesiska som språkval kräver nysatsningar. Det är visserligen vällovligt att införa kinesiska som språkval i grund- och gymnasieskolan, men för att inte initiativet ska floppa krävs det ett rejält nytänkande runt lärarutbildningen, rejäla satsningar på forskning och doktorandutbildningen och att vi tar mycket bättre vara på resurser som Östasiatiska biblioteket som idag ligger halvt i träda.

Framför allt behöver Sverige formulera en övergripande strategi som politik, näringsliv och den akademiska världen gemensamt kan ställa sig bakom. Nog finns det strategiska dokument om Kina, men mig veterligt inget som det finns en bred kännedom om och allmän uppslutning bakom.

Det finns dessutom skäl att fundera på vilken roll vi vill att Konfuciusinstituten, med sina nära kopplingar till den kinesiska propagandaapparaten, ska spela på universiteten här i Sverige.

Folkrepubliken Kinas nya ledarklick

Kinas kommunistparti har nu tillkännagivit sin nya ledarklick, de sju ledamöterna i politbyråns ständiga utskott. Den officiella rapporteringen kan läsas på Xinhua, men mer objektiva kommentarer bör självklart sökas på annat håll, exempelvis på Wall Street Journal’s China Real Time Report. Det kan konstateras att South China Morning Post gav utmärkta förhandstips om laguppställningen.

I korthet innebär den nya ledarklickens sammansättning att Kinas förre ledare Jiang Zemin flyttar fram positionerna genom sina protegéer, som dominerar den nya partitoppen. Vi bör inte hoppas på för mycket i termer av politiska reformer med dessa herrar, men kanske ökar möjligheterna för nya ekonomiska reformer.

Det är värt att påminna om att Jiang Zemin kom till makten för att administrera avrättningen av demokratirörelsen 1989, men också att stora delar av den ökade ekonomiska friheten i Kina tillkom under hans tid vid makten.

Kina idag behöver såväl politiska som ekonomiska reformer, och det hade varit välgörande med en ledaruppsättning som gav hopp inom båda dessa viktiga områden. Samtidigt är kinesisk politik idag synnerligen pragmatisk och upplever partiet att något måste göras för att säkra den långsiktiga överlevnaden kanske även en mer hårdför falang kan öppna för förändring.

Mycket bra om Kina i senaste The Economist

Lördagsnumret av The Economist innehöll flera artiklar som kan rekommenderas varmt till intresserade av Kinas politiska öde. Huvudledaren och en utförlig briefing handlar om behovet av politiska reformer och vad som förväntas av Xi Jinping efter det att han tar över Kinas högsta ledarpost om ett par veckor.

Dessutom finns det med en krönika (av signaturen för asiatiska frågor Banyan) som tar upp moderna yttringar av Kinas idéhistoriska arv, det som egentligen är huvudspåret i mina egna Kinastudier. Krönikan diskuterar den eventuella förekomsten av konfucianskt inspirerad meritokrati i den högsta ledningen, och hur utländska beundrare i olika omgångar blundat för den kinesiska diktaturens övergrepp. Här får 50- och 60-talens maoister sig en välförtjänt känga, men även Daniel Bell (nu aktiv kanadensisk professor vid det kinesiska elituniversitetet Tsinghua) som jag själv har irriterat mig omåttligt över eftersom han skriver helt kritiklöst om Kinas idéarv som ett önskvärt mål för världens utveckling.

Förra veckans diskussion i riksdagen om maktskiftet i Kina

Förra tisdagen medverkade jag vid en träff med Riksdagens Kinanätverk och Riksdagens utrikespolitiska klubb om det stundande maktskiftet i Kina. Detta var några av ämnena som kom upp:

– Kommunistpartiet är en synnerligen hemlighetsfull organisation. Ingen utomstående vet exakt hur besluten fattas i toppen, men bland Kinabevakare tror de flesta att beslutsprocessen blir allt mer konsensusinriktad i ledarklicken i Politbyråns ständiga utskott.

– Det cirkulerar flera förklaringsmodeller till hur grupperingarna inom kommunistpartiet ser ut. Den kanske mest spridda företräds av Cheng Li från Brookings Institute som delar upp partiet i två huvudgrupperingar, en elitistfraktion som prioriterar hög tillväxt och en populistfraktion som prioriterar inkomstutjämning. De två fraktionerna konkurrerar om inflytande men är samtidigt beroende av varandra. Fraktionerna byggs i sin tur upp av relativt tydligt avgränsade grupperingar, såsom det så kallade Kronsprinspartiet (barn och barnbarn till tidigare generationers partipampar), Shanghaiklicken (Jiang Zemins protegéer) och Ungdomsförbundarna (som leds av Hu Jintao). Modellen med elitister och populister är troligen alltför förenklad för att kunna betraktas som en bra verklighetsbeskrivning, men är användbar för att belysa vissa av stridsfrågorna och de olika nätverken. Ett antal högt uppsatta ledare har emellertid starka kopplingar till flera grupperingar. Det troliga är att partiets inre liv är mycket mer flytande, men där det finns ett antal mer eller mindre tydliga maktnoder omkring starka opinionsledare, eller gudfäder. Gudfäderna står i ömsesidig beroendeställning till sina protegéer och anhängare, som i vissa frågor stödjer dem och i andra frågor företräder någon annan de har lojalitetsband till. En person som resonerar mer i termer av ett mer flytande inre liv och maktnoder är David Shambaugh, vid George Washingtonuniversitetet.

– Den stora knäckfrågan inför maktskiftet är om det nya ständiga utskottet får en majoritet av reformvilliga personer (som troligen har starkast band till Jiang Zemin) eller om det är mer försiktiga ledare som träder till (som troligen har starkast band till Hu Jintao). Det vore välbehövligt för Kina med en ny reformrunda, både för att kunna hålla ekonomin på rätt köl och i förhoppningen om att en dag se politiska reformer och ökad öppenhet i Kina.

Tack till Christian Holm för bilden ovan.

Artikel om Mo Yan och Kinas idédebatt i Frivärld Magasin

Medverkar idag med en artikel i Frivärld Magasin. Mo Yans Nobelpris innebär åtminstone ett tillfälligt avbrott i Kinas Nobelpriskomplex. Pristagaren har visat att även Kina har förmågan att vinna Nobelpris, och att landet inte är föremål för en världsomspännande konspiration, vilket motbevisar två vanliga uppfattningar i Kina om att landet antingen är efterblivet eller mobbat.

Detta är en självförtroendeinjektion för Kina, som självfallet kommer att politiseras, men vars viktigaste funktion är att stärka de (goda) krafter i Kina som vill att landet ska engagera sig mer med omvärlden, och som vill öppna upp det inhemska innovationsklimatet.

Folkrepubliken Kinas nationaldag

Idag, den 1 oktober, är det Folkrepubliken Kinas nationaldag. Det var den 1 oktober 1949 som Mao Zedong utropade Folkrepubliken från Himmelska fridens torg i Peking, efter ett blodigt inbördeskrig.

För min del känns det mer naturligt att fira Republiken Kinas nationaldag den 10 oktober, som fortfarande firas på Taiwan. Den 10 oktober 1911 startade Wuchangupproret som ledde fram till Qingdynastins fall och republikens utropande i januari 1912. Trots att det tog många år innan republiken verkligen levde upp till sitt namn råder det idag demokrati på Taiwan. Vad mycket lidande världen hade sluppit om en fungerande demokrati kunnat etableras snabbare i hela Kina.