I dagens utgåva av Frivärld Magasin summerar jag Folkrepubliken Kinas nationella folkkongress: Makt som syns och inte syns. Artikeln tar upp ett och annat som inte diskuterats nämnvärt i svenska medier, däribland valet av Li Yuanchao som vicepresident, men också de politiska frågorna som lyftes vid kongressen och vad de kan få för konsekvenser.
Tillsammans med ett antal andra undertecknare har jag en debattartikel idag på svd.se: Kinesiska som språkval kräver nysatsningar. Det är visserligen vällovligt att införa kinesiska som språkval i grund- och gymnasieskolan, men för att inte initiativet ska floppa krävs det ett rejält nytänkande runt lärarutbildningen, rejäla satsningar på forskning och doktorandutbildningen och att vi tar mycket bättre vara på resurser som Östasiatiska biblioteket som idag ligger halvt i träda.
Framför allt behöver Sverige formulera en övergripande strategi som politik, näringsliv och den akademiska världen gemensamt kan ställa sig bakom. Nog finns det strategiska dokument om Kina, men mig veterligt inget som det finns en bred kännedom om och allmän uppslutning bakom.
Det finns dessutom skäl att fundera på vilken roll vi vill att Konfuciusinstituten, med sina nära kopplingar till den kinesiska propagandaapparaten, ska spela på universiteten här i Sverige.
Sinologen Göran Sommardal har idag en debattartikel i Aftonbladet kultur. Han har en viktig poäng i att det är lätt att sitta i Sverige och kritisera författare för att de inte aktivt driver en viss politisk linje, utan att ta hänsyn till att de lever under helt andra förutsättningar.
Sommardal har också rätt i att det inte går att avfärda Mo Yan som en medlöpare till regimen. Tvärtom finns det skäl att tro att Mo Yans pris öppnar för ett större innovationstryck i Kina, vilket i sig leder till starkare press på systemet att förändras i en friare riktning. Detta skrev jag om i Frivärld Magasin i oktober när Nobelpriset tillkännagavs.
I dagens nummer av Frivärld Magasin medverkar jag med en utrikeskrönika om Kinas nya ledare verkligen är så konserverande som det hävdas i svenska medier.
Medverkar idag med en artikel i Frivärld Magasin. Mo Yans Nobelpris innebär åtminstone ett tillfälligt avbrott i Kinas Nobelpriskomplex. Pristagaren har visat att även Kina har förmågan att vinna Nobelpris, och att landet inte är föremål för en världsomspännande konspiration, vilket motbevisar två vanliga uppfattningar i Kina om att landet antingen är efterblivet eller mobbat.
Detta är en självförtroendeinjektion för Kina, som självfallet kommer att politiseras, men vars viktigaste funktion är att stärka de (goda) krafter i Kina som vill att landet ska engagera sig mer med omvärlden, och som vill öppna upp det inhemska innovationsklimatet.
Idag har jag en debattartikel i Expressen om behovet av reflektion i Europa om hur Kina bör bemötas. Samtidigt som alla inblandade har mycket att vinna på att välkomna ett ökat kinesiskt engagemang i Europa finns det även destruktiva aspekter av relationen. Kina har goda chanser att så split i Europa när många krisande länder köar för landets gunst. Med en gemensam europeisk förhandlingsposition blir relationen mer balanserad, och det blir lättare att även kräva ökad öppenhet av Kina.