Läsvärt om EU

Den Europeiska unionen är en utomordentlig idé, men som på många sätt gått vilse. Även som EU-vän är det lätt att misströsta om vart utvecklingen är på väg. Dagens Nyheter har idag en läsvärd debattartikel om hur EU-debatten i Storbritannien påverkar oss i Sverige och EU:s framtid.

Det finns ett större behov av europeisk enighet och framtidstro än på länge. Utvecklingen i Kina och i andra auktoritära länder för oss allt närmare en global, ideologisk systemstrid där det inte längre är självklart att demokratiska västländer erbjuder den mest tilltalande utvecklingsmodellen för de många länder som står och vacklar mellan en huvudsakligen fri, respektive ofri, samhällsmodell. Förlorar vi den idéstriden riskerar vi att se fler och fler länder röra sig i en auktoritär riktning och att deras påverkan i internationella institutioner urholkar fundamentet även för våra samhällsvärderingar.

Vi européer måste komma tillbaka in i matchen och visa att vår civilisation är livskraftig och inte dömd att stagnera. Inte minst av det skälet är det värt att lyssna på Cameron och andra med reformidéer.

Mycket bra om Kina i senaste The Economist

Lördagsnumret av The Economist innehöll flera artiklar som kan rekommenderas varmt till intresserade av Kinas politiska öde. Huvudledaren och en utförlig briefing handlar om behovet av politiska reformer och vad som förväntas av Xi Jinping efter det att han tar över Kinas högsta ledarpost om ett par veckor.

Dessutom finns det med en krönika (av signaturen för asiatiska frågor Banyan) som tar upp moderna yttringar av Kinas idéhistoriska arv, det som egentligen är huvudspåret i mina egna Kinastudier. Krönikan diskuterar den eventuella förekomsten av konfucianskt inspirerad meritokrati i den högsta ledningen, och hur utländska beundrare i olika omgångar blundat för den kinesiska diktaturens övergrepp. Här får 50- och 60-talens maoister sig en välförtjänt känga, men även Daniel Bell (nu aktiv kanadensisk professor vid det kinesiska elituniversitetet Tsinghua) som jag själv har irriterat mig omåttligt över eftersom han skriver helt kritiklöst om Kinas idéarv som ett önskvärt mål för världens utveckling.