Försvarsberedningens rapport innehåller glädjande nog ett helt avsnitt om Kina. Det återger korrekt men kortfattat landets spänningar med sina grannländer om havsområden, respektive gränsdragningstvisten med Indien i Tibet.
Vad analysen förbiser eller avstår från att diskutera är den oroväckande dynamik som Kina föder genom sin förkärlek för att provocera fram kriser för att tvinga fram eftergifter. Det har hittills inte lett till krig, men embryot till en anti-kinesisk koalition håller på att formas i Stillahavsområdet, och vid varje framprovocerad kris finns risken att situationen spårar ur.
Frågan är om ett litet handelsberoende land som Sverige tar hänsyn till detta i sin säkerhets- och handelspolitiska planering?
