Lördagsnumret av The Economist innehöll flera artiklar som kan rekommenderas varmt till intresserade av Kinas politiska öde. Huvudledaren och en utförlig briefing handlar om behovet av politiska reformer och vad som förväntas av Xi Jinping efter det att han tar över Kinas högsta ledarpost om ett par veckor.

Dessutom finns det med en krönika (av signaturen för asiatiska frågor Banyan) som tar upp moderna yttringar av Kinas idéhistoriska arv, det som egentligen är huvudspåret i mina egna Kinastudier. Krönikan diskuterar den eventuella förekomsten av konfucianskt inspirerad meritokrati i den högsta ledningen, och hur utländska beundrare i olika omgångar blundat för den kinesiska diktaturens övergrepp. Här får 50- och 60-talens maoister sig en välförtjänt känga, men även Daniel Bell (nu aktiv kanadensisk professor vid det kinesiska elituniversitetet Tsinghua) som jag själv har irriterat mig omåttligt över eftersom han skriver helt kritiklöst om Kinas idéarv som ett önskvärt mål för världens utveckling.