Tove Lifvendahl om behovet att dra bättre nytta av utländsk kompetens

Tove Lifvendahl skriver idag i Helsingborgs Dagblad om varför utländska meriter värderas så lågt i Sverige, oavsett om det handlar om personer med utländsk eller “helsvensk” bakgrund.

Detta är till stor del samma fråga som jag och ett antal andra sinologer ställde i Svenska Dagbladet strax före jul. Det är lika djupt olyckligt som obegripligt att svenska företag och andra arbetsgivare så systematiskt väljer att avstå från internationell kompetens. Det gäller särskilt i ett osäkert ekonomiskt världsläge, då konsekvenserna av okunniga beslut blir allvarligare än annars.

Lever vi i en parallell till Första världskrigets prolog?

Åren strax före Första världskriget präglades av snabb globalisering, handel över gränserna, studenter som reste till lärosäten i andra länder och snabba landvinningar inom en mängd områden. Samtidigt intensifierades de spänningar som eskalerade i Första världskriget som kastade historien över ända. Om denna fascinerande tid som på många sätt påminner om vår egen kan man läsa i en tänkvärd Understreckare.

Parallellen mellan vår tid och tiden före Första världskrigets utbrott är särskilt aktuell i Östasien, en region med omfattande handelsförbindelser och en begynnande kapprustning. Inget säger att det måste sluta lika illa där som det gjorde i Europa för hundra år sedan, men utvecklingen förtjänar att följas noga. Att påminna om den här historiska speglingen kan förhoppningsvis få ledare i de aktuella länderna att överväga de möjliga konsekvenserna en extra gång.

Debattartikel om kinesiska som språkval på svd.se

Tillsammans med ett antal andra undertecknare har jag en debattartikel idag på svd.se: Kinesiska som språkval kräver nysatsningar. Det är visserligen vällovligt att införa kinesiska som språkval i grund- och gymnasieskolan, men för att inte initiativet ska floppa krävs det ett rejält nytänkande runt lärarutbildningen, rejäla satsningar på forskning och doktorandutbildningen och att vi tar mycket bättre vara på resurser som Östasiatiska biblioteket som idag ligger halvt i träda.

Framför allt behöver Sverige formulera en övergripande strategi som politik, näringsliv och den akademiska världen gemensamt kan ställa sig bakom. Nog finns det strategiska dokument om Kina, men mig veterligt inget som det finns en bred kännedom om och allmän uppslutning bakom.

Det finns dessutom skäl att fundera på vilken roll vi vill att Konfuciusinstituten, med sina nära kopplingar till den kinesiska propagandaapparaten, ska spela på universiteten här i Sverige.

Offentlig förmögenhetsredovisning för att knäcka korruptionen?

Dagens nummer av The Economist har en bra artikel om korruptionen inom Kinas kommunistparti, och diskussionerna inom partiet att göra offentliga förmögenhetsredovisningar obligatoriska för ämbetsmän och deras familjer. Detta skulle eventuellt medföljas av en amnesti för tidigare försyndelser, så att systemet blev något av en omstart.

Förslaget är intressant och skulle möjligen kunna bidra till att minska korruptionstrycket. Samtidigt finns det många andra sätt att snilla undan andras pengar än att låta dem ägas av familjemedlemmar. Frågan är också om landets befolkning skulle svälja att de röda rövarbaronerna så enkelt slapp undan ansvaret för vad de har stulit tidigare.

Det finns troligen bara en åtgärd som skulle ha chansen att lösa problemet: att skapa oberoende institutioner med oberoende granskare och införa pressfrihet. Men detta är inte särskilt sannolikt eftersom det så direkt skulle fästa blickarna på partiets och de högsta ledarnas verksamhet i den grå ekonomin.

Det här är ett spännande ämne, som utvecklas något i den andra upplagan av Kina som stormakt som kommer ut någon gång efter årsskiftet (den första upplagan har nu sålt slut).

Bra om Mo Yans Nobelpris

Sinologen Göran Sommardal har idag en debattartikel i Aftonbladet kultur. Han har en viktig poäng i att det är lätt att sitta i Sverige och kritisera författare för att de inte aktivt driver en viss politisk linje, utan att ta hänsyn till att de lever under helt andra förutsättningar.

Sommardal har också rätt i att det inte går att avfärda Mo Yan som en medlöpare till regimen. Tvärtom finns det skäl att tro att Mo Yans pris öppnar för ett större innovationstryck i Kina, vilket i sig leder till starkare press på systemet att förändras i en friare riktning. Detta skrev jag om i Frivärld Magasin i oktober när Nobelpriset tillkännagavs.

Kinesiska i svenska skolan

Jan Björklund presenterade idag regeringens förslag att utvidga grund- och gymnasieskolans språkval med kinesiska. Detta är i och för sig goda nyheter, Sverige behöver stärka sin förmåga att förstå och interagera med Kina, och fler svenskar behöver lära sig kinesiska för att vi ska nå dit. Men för att inte satsningen ska sluta i en flopp krävs det långt större satsningar på forskning och högre utbildning i kinesiska än vad jag tror att regeringen är medveten om.

Boktips: The Civil Servant’s Notebook

The Economists Kinablogg har uppmärksammat en nyöversatt roman om korruptionsmekanismerna inom statsförvaltningen i Folkrepubliken Kina. Jag har inte läst den själv, men blev nyfiken.

Romanformen är ett kraftfullt medel att bedriva samhällskritik, men ibland blir det fel, vilket uppmärksammas i en läsvärd understreckare om uselheten i Sjöwall/Wahlöös kommunisminfluerade polisromaner.