Folkrepubliken Kinas nya ledarklick

Kinas kommunistparti har nu tillkännagivit sin nya ledarklick, de sju ledamöterna i politbyråns ständiga utskott. Den officiella rapporteringen kan läsas på Xinhua, men mer objektiva kommentarer bör självklart sökas på annat håll, exempelvis på Wall Street Journal’s China Real Time Report. Det kan konstateras att South China Morning Post gav utmärkta förhandstips om laguppställningen.

I korthet innebär den nya ledarklickens sammansättning att Kinas förre ledare Jiang Zemin flyttar fram positionerna genom sina protegéer, som dominerar den nya partitoppen. Vi bör inte hoppas på för mycket i termer av politiska reformer med dessa herrar, men kanske ökar möjligheterna för nya ekonomiska reformer.

Det är värt att påminna om att Jiang Zemin kom till makten för att administrera avrättningen av demokratirörelsen 1989, men också att stora delar av den ökade ekonomiska friheten i Kina tillkom under hans tid vid makten.

Kina idag behöver såväl politiska som ekonomiska reformer, och det hade varit välgörande med en ledaruppsättning som gav hopp inom båda dessa viktiga områden. Samtidigt är kinesisk politik idag synnerligen pragmatisk och upplever partiet att något måste göras för att säkra den långsiktiga överlevnaden kanske även en mer hårdför falang kan öppna för förändring.

Partikongress och tillskott i biblioteket

Kinas kommunist-partis kongress är nu i full gång, vilket innebär en slags pervers julafton för oss nördar på kinesisk politik. Passade på att ge mig själv en passande julklapp genom att uppgradera hemmabiblioteket och hämtade ut ett bastant paket med 14 Kinaböcker på posten igår. Ett farligt antal enligt den kinesiska vidskepelsen, men vi får hoppas att eventuell olycka drabbar kommunistpartiet och inte mig. Återkommer kanske med lästips så småningom.
Sonen Edvin kunde inte motstå lockelsen från all utställd lärdom, och det värmde ett fadershjärta att se honom uppburen av så mycket kunskap.

Obama vann korpsegern

Obama förtjänade knappast att bli omvald, och rimligen borde Obamafansen vara rejält besvikna med att det bara blev ett stort “jaha” av hans första mandatperiod, efter alla stora löften. Samtidigt hade inte Romney heller så mycket att komma med, han sålde helt sin själ under kampanjerna. Det är sorgligt att ett så viktigt val stod mellan två så ointressanta kandidater.

Mycket bra om Kina i senaste The Economist

Lördagsnumret av The Economist innehöll flera artiklar som kan rekommenderas varmt till intresserade av Kinas politiska öde. Huvudledaren och en utförlig briefing handlar om behovet av politiska reformer och vad som förväntas av Xi Jinping efter det att han tar över Kinas högsta ledarpost om ett par veckor.

Dessutom finns det med en krönika (av signaturen för asiatiska frågor Banyan) som tar upp moderna yttringar av Kinas idéhistoriska arv, det som egentligen är huvudspåret i mina egna Kinastudier. Krönikan diskuterar den eventuella förekomsten av konfucianskt inspirerad meritokrati i den högsta ledningen, och hur utländska beundrare i olika omgångar blundat för den kinesiska diktaturens övergrepp. Här får 50- och 60-talens maoister sig en välförtjänt känga, men även Daniel Bell (nu aktiv kanadensisk professor vid det kinesiska elituniversitetet Tsinghua) som jag själv har irriterat mig omåttligt över eftersom han skriver helt kritiklöst om Kinas idéarv som ett önskvärt mål för världens utveckling.

Förra veckans diskussion i riksdagen om maktskiftet i Kina

Förra tisdagen medverkade jag vid en träff med Riksdagens Kinanätverk och Riksdagens utrikespolitiska klubb om det stundande maktskiftet i Kina. Detta var några av ämnena som kom upp:

– Kommunistpartiet är en synnerligen hemlighetsfull organisation. Ingen utomstående vet exakt hur besluten fattas i toppen, men bland Kinabevakare tror de flesta att beslutsprocessen blir allt mer konsensusinriktad i ledarklicken i Politbyråns ständiga utskott.

– Det cirkulerar flera förklaringsmodeller till hur grupperingarna inom kommunistpartiet ser ut. Den kanske mest spridda företräds av Cheng Li från Brookings Institute som delar upp partiet i två huvudgrupperingar, en elitistfraktion som prioriterar hög tillväxt och en populistfraktion som prioriterar inkomstutjämning. De två fraktionerna konkurrerar om inflytande men är samtidigt beroende av varandra. Fraktionerna byggs i sin tur upp av relativt tydligt avgränsade grupperingar, såsom det så kallade Kronsprinspartiet (barn och barnbarn till tidigare generationers partipampar), Shanghaiklicken (Jiang Zemins protegéer) och Ungdomsförbundarna (som leds av Hu Jintao). Modellen med elitister och populister är troligen alltför förenklad för att kunna betraktas som en bra verklighetsbeskrivning, men är användbar för att belysa vissa av stridsfrågorna och de olika nätverken. Ett antal högt uppsatta ledare har emellertid starka kopplingar till flera grupperingar. Det troliga är att partiets inre liv är mycket mer flytande, men där det finns ett antal mer eller mindre tydliga maktnoder omkring starka opinionsledare, eller gudfäder. Gudfäderna står i ömsesidig beroendeställning till sina protegéer och anhängare, som i vissa frågor stödjer dem och i andra frågor företräder någon annan de har lojalitetsband till. En person som resonerar mer i termer av ett mer flytande inre liv och maktnoder är David Shambaugh, vid George Washingtonuniversitetet.

– Den stora knäckfrågan inför maktskiftet är om det nya ständiga utskottet får en majoritet av reformvilliga personer (som troligen har starkast band till Jiang Zemin) eller om det är mer försiktiga ledare som träder till (som troligen har starkast band till Hu Jintao). Det vore välbehövligt för Kina med en ny reformrunda, både för att kunna hålla ekonomin på rätt köl och i förhoppningen om att en dag se politiska reformer och ökad öppenhet i Kina.

Tack till Christian Holm för bilden ovan.

50 år sedan Kinas invasion av Indien

Det är i dagarna 50 år sedan Kina gick till överraskningsanfall mot Indien längs ländernas långa och otillgängliga gräns i Himalaya. Indiens försvar bröt snabbt ihop inför de överlägsna kinesiska styrkorna. Efter en månad förklarade Kina ensidigt att kriget nu var över och drog sig delvis tillbaka. Detta korta, blodiga och för Indien förödmjukande krig kastar fortfarande sin skugga över ländernas relationer och det pågår en kapprustning som det talas alldeles för tyst om, åtminstone i Sverige.

Detta sorgliga jubileum uppmärksammas av Henrik Sundbom i Frivärld Magasin, och förstås av The Economist.

Artikel om Mo Yan och Kinas idédebatt i Frivärld Magasin

Medverkar idag med en artikel i Frivärld Magasin. Mo Yans Nobelpris innebär åtminstone ett tillfälligt avbrott i Kinas Nobelpriskomplex. Pristagaren har visat att även Kina har förmågan att vinna Nobelpris, och att landet inte är föremål för en världsomspännande konspiration, vilket motbevisar två vanliga uppfattningar i Kina om att landet antingen är efterblivet eller mobbat.

Detta är en självförtroendeinjektion för Kina, som självfallet kommer att politiseras, men vars viktigaste funktion är att stärka de (goda) krafter i Kina som vill att landet ska engagera sig mer med omvärlden, och som vill öppna upp det inhemska innovationsklimatet.

Björkstén om mutor i Kina

Johan Björkstén ger sig in i debatten om mutor i Kina i dagens SvD. Jag instämmer i hans tes att det går utmärkt att verka i Kina utan att muta, men man får vara beredd på att hamna i situationer där man i så fall måste ta en obekväm position.

Kinas korruptionsproblem är mycket allvarliga. Det gäller i affärsvärlden, men i ännu högre grad i sammanhang där statlig makt är inblandad (vilket allt som oftast också rör affärer). Tiotusentals partipampar utnyttjar sin maktposition till att smörja kråset, vilket förstås har skadat allmänhetens förtroende, särskilt för regionala och lokala ledare. Det visar sig bland annat på landsbygden där småbönders odlingsmark beslagtas av lokala pampar som ofta dessutom försnillar den låga ersättningen, med stort raseri som följd. Korruptionen är ett av de största hoten mot partiets maktmonopol. Partiets disciplinsystem sätter dit många men risken att åka fast är ändå liten.